Jag har ljugit för mig själv i snart 4 månader. Verkligheten börjar komma ikapp mig, lika så sanningen.
Det gör så ont att bli sviken, märker det nu när tårarna rinner utan anledning..
Jag vet inte om det är närheten, eller att få vara allt för någon som jag saknar mest.
Vet inte heller om jag är mest arg på er för era lögner, eller på mig själv för att jag gång på gång faller för dom..
Är trött på att alltid vara den som blir sviken & nerdragen i skiten..


Det stämmer så bra in på mig just nu, och det är något jag skrev den 15e februari 2007 i min allra första blogg..

Jag tror inte att jag var lyckligare förr, jag tror heller inte att jag är lyckligare nu. Jag tror att jag är en människa som har tappat uppfattningen om mig själv. För jag känner inte mig själv längre, jag vet inte hur jag mår, jag vet inte vad som gör mig glad, jag vet inte varför jag blir elak mot folk jag bryr mig om och jag vet inte varför tårarna rinner okontrollerat.

Har suttit och letat efter nummer till någon form av ungdomspsykolog. Jag vill verkligen få prata av mig utan att skrämma iväg någon jag bryr mig om. Jag vågar inte berätta hur jag mår, vem skulle då orka med mig?
Jag vill inte vara den som sänker andra, jag vill vara den som hjälper andra, oavsett om jag sjunker längre ner på kuppen. Det är viktigt att folk i min omgivning mår bra, så jag håller det mesta för mig själv och gråter i tysthet framför datorskärmen..


Nu ger jag upp för tillfället, återkommer väl när humörssvägningarna har återkommit och jag är glad igen, if I ever will be happy..