Jag sitter och bläddrar i bloggar, jag snokar i mina gamla vänners liv. Jag saknar det vi hade, men önskar att det var under andra omständigheter. Vi har alla växt ifrån varandra på ett eller annat sätt, vissa har ett stort försprång i livet, andra fastnade någonstans på vägen.

En av de som har det stora försprånget, även om flera har skaffat barn, är Citty.
Jag har beundrat henne hur länge som helst, för att hon har lyckats så bra, från det vi en gång var alltså.
Jag säger inte att vi inte var bra på den tiden, utan mer så att vi vuxit upp.


Hur som helst så klickade jag mig in på hennes blogg, som alla borde göra; http://sexandthecitty.blogg.se
och jag fastnade helt för en text. Sitter och bölar som värsta fjollan just nu, men hon skriver så bra, och fick mig att tänka tillbaka till förr. Ni måste läsa, och här kommer bara en liten bit av det som paff:ade mig;

- ... Att ingenting är omöjligt. Men gråa dagar kommer, och gråa dagar går. Måste gå vidare med vad som är mitt även om jag fortfarande ser dig framför mig. Jag ser dig bakom mig. Jag ser din rörelse i ögonvrån men den skrämmer mig inte längre. Jag undrar hur mycket en människa behöver uppleva för att bli restistant mot exakt allt. Man kanske har upplevt självmord. Kanske mord. Kanske har man hört om hur vänner mördat sina föräldrar eller så kanske en vän föll livlös i ens armar. Kanske blev man jättestark just då, och starkare med åren. Andras livlöshet kanske slipar våran syn på döden. Bara spekulationer - eller det verkliga livet?


Klicka här för att se hela inlägget.



Sist men inte minst, jag tänker på dig, er, och oss när jag hör denna.