Jag har aldrig påstått att jag är en underbar människa som är snäll mot alla.

Gör någon mig illa så hämnas jag på alla sätt och vis, och i skrivande stund tittar jag ut genom fönstret och planerar min hämnd. Jag ser hur snön ligger på taket, vacker med iskall.
Jag vill inget hellre än att snön ska försvinna så jag får se våren blomma ut. Vem saknar inte lukten efter nyklippt gräs eller när regndropparna sakta faller till marken och man kan utbrista "det luktar regn"

Jag vill ta tag i mitt liv men jag har ingen ork till något alls längre. Mina humörssvägningar är tillbaka igen och jag vet precis vad jag kan skylla det på.


Varför är det så svårt att låta mig vara, att låta mig få gå vidare?
Varför ska ni göra det svårt för mig? Njuter ni av att se mig gå under, sakta men säkert?


Jag har en påminnelse på foten, som säger åt mig att blicka framåt och glömma dig.
När jag ser den mår jag bra, jag känner mig stark faktiskt.
Jag ska klara detta utan dig vid min sida.