Från början grät jag för allt du sa, för att du var så långt bort när jag ville ha dig nära.
Nu gråter jag för att du inte låter mig vara, och för att det är tomt. Kollar telefonen en gång i minuten, inga nya sms. Skulle jag mot all förmodan ha fått ett sms blir jag arg och gråter ändå.

Nätterna är jobbigast. Det är då jag tänker mest.
Jag tänker på allt sött du sa, alla gulliga jävla sms, jag tänker på allt bra.
Jag förstår fortfarande inte varför du gjorde som du gjorde, varför du säger som du gör.
I mina ögon är ditt beteende likadant som hos en player.


Allt gulligt du skriver, alla hjärtan du gör, alla pussar jag fick.. Vadå vänskap? Det är dubbla signaler.

Man gör inte som du gjorde och sen säger "jag ser dig bara som en vän" fast du sa att du inte gör så med dina vänner. Dubbla signaler igen. Dom kommer hela tiden och om sanningen ska fram så vet jag inte varför jag fortsätter att hoppas samtidigt som jag hatar dig mest av allt. Jag hatar dig för att du får mig att må dåligt, att du får mig att gråta hela tiden och att du fått mig att känna som jag gör.

Jag hatar alla dubbla signaler du ger mig och jag hatar att du inte lämnar mig ifred när jag säger hej då.
Jag hatar att du ställer frågor som du redan vet svaret på och att du inte tror på mig när jag öppnar mig.
Jag hatar att du ska vara så jävla snäll hela tiden när det enda jag egentligen vill är att komma över dig.

JAG HATAR ALLT OCH NU GRÅTER JAG IGEN.




Här har du, nu vet du.......