Det var den 19 maj, 1997. Jag var 7 år och lycklig.

Hade den dagen varit en helt vanlig dag, hade jag antagligen inte kommit ihåg alla detaljer så väl.
Jag hade varit i skolan, precis som alla andra dagar, men det hände någonting speciellt på idrottslektionen den dagen. Något jag verkligen ville berätta för mamma.
Jag var som sagt var liten, och då är stora händelser egentligen inte så stora, men jag ville ändå hem och berätta.

Vi hade hoppat bock, på sånna stora madrasser formade som en halvcirkel, och jag knäckte ryggen. Det var min stora händelse som jag så ivrigt ville berätta för mamma.

När jag kom hem från skolan låg mamma och sov på en luftmadrass i vardagsrummet. Den var vit med blåa ränder, och mamma sov med massa kuddar.

Jag ville väcka henne, men hennes kille, som bodde med oss, sa att hon måste få sova lite.
Min stora händelse fick alltså vänta..

Jag och Christer, mammas kille alltså, låg i soffan och tittade på tv. Jag somnade till.
När jag vaknade kollade jag på tvn, det var baywatch. Christer låg inte kvar i soffan och in i lägenheten stormade ambulansmän.
Dom tog min mamma, min mamma som bara låg och sov. Varför tog dom min mamma?

Jag minns att ambulansmännen pratade med Christer, som var helt förstörd, och frågade om han klarade av att köra bilen själv.
Sen satte vi oss i bilen och åkte till sjukhuset.

Väl framme så var nästan hela familjen samlad. Pappa var där, mormor var där, dom andra minns jag inte vilka dom var, men dom var där, i väntrummet.
Alla pratade dom och var oroliga, jag förstog ingenting.

Jag var liten, och Christer hade packat med yatzy till mig. Jag förstog inte varför ingen ville spela med mig, varför vi bara satt där..


Efter några timmar kom läkaren in till väntrummet, med frasen "Hon har gått bort"..
Det var ingen som hade berättat för mig vad det betydde, jag förstog ingenting, men började ändå gråta lite smått. Jag var 7 år och trodde bara att min mamma var lite sjuk..

Läkaren frågade om någon ville gå in till henne och säga farväl, jag vet att mormor inte lät mig gå dit, även fast jag ville träffa henne.
"Du ska inte se henne såhär" sa hon.


Min mamma var död. Jag vet inte än idag om hon levde eller var död när jag såg henne ligga där på madrassen, sista gången jag såg henne. Jag vet inte ifall hon kunde överlevt om jag fick väcka henne när jag kom hem, om vi bara några timmar tidigare ringt en ambulans. Hade dom kunnat rädda henne?



Jag grät inte på begravningen, mormors hund satt utanför och ylade med i psalmerna, jag satt och kramade min syster som grät. Jag var stark, hur kunde jag veta att det skulle följa mig resten av livet, att jag nu, 12 år senare, sitter och gråter.