Jag vet inte om jag gjort rätt i att inte må dåligt den här gången, för nu känner jag hur känslan kommer krypande.
Alla behöver någon, nu var det allt för länge sedan jag hade någon.
Jag har en klump i magen, och jag vet inte om det är nervositet eller ångest.


Du förstörde mig, men jag höll upp muren, den här gången gjorde jag det.
Men det är bara jag som vet vad som egentligen pågår innanför muren, det är bara jag som ser kriget.

Jag kan inte visa mig svag, för det skulle förstöra allas bild av mig, så jag är stark.
Jag är stark när jag tittar över muren, när jag ser den andra sidan, och alla människor som ser mig.
Men såfort jag kommer innanför så är jag svag igen, det är alltid jag som blir skjuten först.


Jag hade verkligen hoppats den här gången, mer än någonsin.
Jag har förbjudit mig själv från att prata med dig, för jag vet hur dåligt jag skulle må när jag blir påmind om att jag aldrig kommer få ha dig som min egen.
Men jag vill ändå att du ska veta att du är vackrast, den finaste diamant som skådats.







Fy fan för det här, skjut mig?